har intalat mig själv att jag är någon jag egentligen inte är, tror jag.

Allt har bara gått neråt, det har runnit över i grytan. Massa meningar och ordspråk.

"Skitsamma, man lever bara en gång" Visst men det får inte balla ut.

Måste hitta mig själv igen i allt detta kaoset, allt gick så snabbt, från ingenting till någonting, till massvis och neråt.

På bara några månader blev livet något jag aldrig hade kunnat föreställa. aldrig.

Aldrig något som jag ens tänkt tanken eller tagit tag i, aldrig stått på och använt alla dessa ordspråk, men vad jag än gör eller säger så blir det fel, det kändes bra ett tag att säga så, men jag får inte va den jag är, jag är ett skal.

Så komlicerat, rörigt, rutinerna, livet, skolan, träningen, vännerna INGENTING ÄR SOM DÅ.

INGENTING allt är borta, och det är inget jag kan få tillbaka.

Börjat om, men var det en bra start?